Hur diskoteken erövrade världen

På 70- och 80-talet fanns det diskotek i snart sagt varje svensk stad, men trots diskokulturens ursprung i gayrörelsen och den amerikanska medborgarrättsrörelsen beskylldes diskomusiken i Sverige för att vara kommersiell och ytlig. Med Urban Björstadius.

När diskoteken slog igenom på 60-talet blev de snabbt omåttligt populära och det dröjde inte länge innan varje liten svensk stad hade sitt eget diskotek. Till skillnad från tidigare dansställen fanns det inte någon orkester, i stället spelade en diskjockey upp musiken från grammofonskivor. Publiken dansade inte heller två och två i pardans utan alla kunde dansa med varandra. De svenska diskoteken utmärktes också av att det på grund av den restriktiva svenska alkoholpolitiken sällan serverades mat eller alkohol. Efterhand utvecklades en särskild diskokultur med en egen diskomusik på amerikanska gayklubbar och på afroamerikanska nöjesställen, men trots diskokulturens betydelse för gayrörelsen och den amerikanska medborgarrättsrörelsen sågs den som kommersiell och ytlig i Sverige. Även i USA växte det fram en motreaktion mot diskokulturen som sågs som ett hot mot den vita heterosexuella rockmusiken, och ett antal radiostationer började driva kampanj mot diskomusiken. Kampanjen kulminerade under en baseballmatch i Chicago 1979, då man i pausen brände flera tusen diskoskivor. Händelsen som har fått namnet Disco Demolition Night har beskrivits som en uppvisning i rasism och homofobi, och har jämförts med nazisternas bokbål. I början av 90-talet ersattes diskoteken successivt av nattklubbar och ravepartyn, men diskomusiken lever kvar än idag i den elektroniska dansmusiken. I dagens program medverkar Håkan Hjulström, författare till den nya boken Diskoteken i Sverige – branschen som försvann, Thomas Bossius, musikvetare vid Göteborgs universitet och Claes af Geijerstam, legendarisk diskjockey och radiopratare. Programledare är Urban Björstadius.