Fortfarande del 4 - Ännu finns det plats

Fredrik LignellFortfarandehttps://www.ryttargardskyrkan.se/app/undervisning/fortfarande-del-4-annu-finns-det-plats-arbb7När vi i Ryttargårdskyrkan försökt få tag på vår plats i världen har vi ofta stannat vid texter som har med mat och kalas att göra. När Jesus inte talade om fester och måltider, då satt han själv vid ett bord någonstans och käkade med folk. Jesus gör sitt första under — en händelse som doftar av överflöd, generositet och glädje — på en bröllopsfest. Också dagens text handlar om ett kalas:Luk 14:15-24Enligt judisk sed sker två inbjudningar. Först annonseras festen: Du är inbjuden, välkommen! Då svarar folk ja eller nej. Sedan förbereds allt. Så småningom går en slutlig inbjudan ut: Nu är det dags att komma, allt är färdigt. Det är då ursäkterna och distraktionerna i vår berättelse anmäler sig. De inbjudna (som redan tackat ja till festen) har fått annat för sig. Andra intressen tog över, de inbjudna gästerna lät sig distraheras av sina livsbyggen och projekt. Någon har noterat att det finns en smak av svepskäl i texten. Personerna som först bjöds till festen och tackade ja har tappat intresset. Här finns ett allvar: Gud kallar, och det går inte att betrakta det som vilken inbjudan som helst. Värden i berättelsen byter då fokus: De som förut varit bjudna, men som hittat annat att göra, lämnas åt sina intressen och förströelser. Nu skickas tjänaren ut till nya grupper. Gud verkar ständigt röra sig i riktning mot marginalen. Genom hela Bibelns berättelse om Jesus återkommer frågan gång på gång: Vem får egentligen vara med i det Gud gör? Vilka tillhör, och vilka borde ställas utanför? Det är häpnadsväckande hur konsekvent Jesus bryter och bänder i frågan om vilka som hör till, och hur provocerande han är i det. Jim Wallis: ”Ett evangelium som inte förändrar världen funkar bara för de som inte har behov av att världen förändras.” Det finns minst två problem med festen i Guds rike. Ett är att så många människor inte vet att den pågår. Det är därför sändningen till världen är så central. Gud sände sin son. Gud sände sitt ord. Gud sände sin församling. Det andra problemet är de som vet om festen men är övertygade om att de inte hör hemma där. Som straffats ut hela livet, eller som uppfattat att kyrkan inte vill ha med dem runt bordet. Det kan handla om massor med saker de misstänker (eller har fått reda på) är fel med dem: Hudfärg, ekonomisk status, utbildning och intelligens, ställning i samhället, kön, ett missbruk som folk tittat snett på, att man invandrat, går på bidrag eller har en sexuell läggning som stör middagsgästerna. De som inte blivit bjudna är de som slutligen sitter till bords. Fattiga, krymplingar, blinda och lytta. Det är världens drag på kalaset, men tjänaren säger orden som ekar genom varje kvarter, varje stad, varje nation och på varje språk: Ännu finns det plats! Ännu. Ett ord som påminner om fortfarande. Och Herren i liknelsen (alltså Gud) utbrister: Gå i ännu vidare cirklar så att mitt hus blir fullt. Ännu finns det plats!Mitt hus ska bli fullt!Det är som att Gud fortsätter viska i våra hjärtan: jag vill att ni fortsätter leva missionellt, tålmodigt gör plats och envist rör er i marginalen. Snart börjar festen! ---------------------För samtal:Vad kan vi uppfatta i de ständigt återkommande bilderna av Guds rike som en fest? Hur blir våra gemenskaper, våra hemgrupper och våra fester en tydligare försmak av bordet dit de osannolika blivit inbjudna?En del av oss har tidigare varit med om inbjudningar till Guds rike som av olika skäl inte längre känns som bra sätt att inbjuda på. Hur skulle du vilja bjuda in vänner, kollegor, grannar och studiekamrater till en gudstjänst, til...