Svensk mellanösternpolitik

Tragedin i Mellanöstern fortsätter. FN:s förre rättschef talar om upprepade brott mot folkrätten, men vem värnar den? FN:s säkerhetsråd är förlamat och inga bindande resolutioner hittills kommit. En tidigare tydlig svensk röst har blivit svårare att tyda. Här hemma vill oppositionen fördöma krigshandlingarna, medan regeringen går försiktigare fram. Kan och bör ett litet Sverige spela en större roll?

Närmare 800 palestinier och 13 israeler hann dö, drygt 3000 gazabor hann skadas svårt innan FN:s säkerhetsråd, efter två veckors krig, nu lyckats samla sig till en resolution med krav på en ”omedelbar och hållbar vapenvila”. Tidigare försök till resolutioner blockerades av USA, som nu, efter attacker också mot en FN-skola, skjutna FN-biståndsarbetare och Röda Kors-personal, la ner sin röst och resolutionen gick igenom. Men säkerhetsrådets krav ignoreras av både Hamas och Israel, som bägge istället deklarerat att man ska intensifiera krigföringen. Därmed ser Israels Operation Gjutet Bly ut att resultera i rena härdsmältan för trovärdigheten i FN:s folkrättsregim. Och FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter som nu kräver utredning av Israeliska krigsbrott ser ut att stöta på patrull i FN:s råd för mänskliga rättigheter, där flera, bla europeiska länder, sägs vara oeniga om hur man går vidare i en så känslig fråga. Och så sprider sig konflikten från sitt epicentrum på Gaza och skärper motsättningarna i FN, EU och även här hemma. Fejder om folkrättens egentliga innebörd; om Israel eller Hamas bär skulden, om belägringen av Gaza och blockaden mot Hamas var lösningen eller början på problemet, om det inte borde varit Israel som skulle förklarats i blockad långt tidigare istället för att bjudas in till säkerhetssamarbete som EU beslutade bara en månad före krigsutbrottet. Kampen om vilken linje som är den riktiga i mellanösternpolitiken tilltar i styrka mot bakgrund av krigets konsekvenser i Gaza. I dagens Konflikt ägnar vi oss åt frågan vilken den svenska linjen egentligen är, vilka de politiska alternativen är och om Sveriges röst egentligen betyder nåt för världen. En gång, för 20 år sen, gjorde den det. Den dåvarande socialdemokratiske utrikesminister Sten Andersson, fick utstå mycket kritik för sina många och täta kontakter med Yassir Arafats PLO, som då av många, bla USA klassades som terroristorganisation. Men Sten Andersson hade del i att övertyga Arafat att förkasta terrorism och erkänna staten Israel. Och därmed öppnades vägen för förhandlingar om en egen palestinsk stat med USA och Israel. I studion för att diskutera svensk utrikespolitisk hållning i mellanösternfrågan finns Göran Lennmarker, moderat och ordförande för riksdagens utrikesutskott. Jan Eliasson, som utsågs av Sten Andersson till Sveriges FN-ambassadör för 20 år sedan. Sedan starten på UD för 43 år sen, 1965, har uppdragen varit många, rådgivare i statsrådsberedningen, medlare tillsammans med Olof Palme och FN:s generalsekreterares representant i Irak-Iran-konflikten, ordförande i FN:s generalförsamling, utrikesminister före Bildt, FN:s särskilda sändebud i Sudan och nu senast lett arbetet med att utveckla socialdemokraternas utrikespolitik. Per Gahrton, som varit i politisk hetluft sedan drygt 40 år tillbaka, de senaste 20 åren som riksdagsman, EU-parlamentariker, partistyrelseledamot i Miljöpartiet och nu ordförande för den gröna tankesmedjan Cogito. Dessutom har han sedan tidigt 60-tal engagerad för Palestiniernas sak och ordförande i Palestinagrupperna. Dessutom författare till en helt aktuell bok, med titeln ”Palestinas frihetskamp”. Elisabeth Svantesson, moderat riksdagsman och ordförande för riksdagens svensk-israeliska vänskapsförening. Det helt avgörande forumet för mellanösterns framtid är FN:s säkerhetsråd. Hans Corell tjänstgjorde i tio års tid, 1994-2004 som FN:s rättschef. Idag är han starkt kritisk till att säkerhetsrådet alltmer har kommit att bli en spelplats för de permanenta ländernas egenintressen istället för...