Strategiska svallvågor i Mellanöstern

Om de geopolitiska dyningarna efter bordningen av Ship to Gaza. De senaste två veckorna har varit fyllda av anklagelser, fördömanden och upprörda känslor. Men om man lyfter blicken från Mavi Marmaras däck, vad har egentligen hänt? Är Israel helt isolerat? Har Turkiet vunnit - och i så fall vad? Kan palestinierna dra någon nytta av krisen? Och vad vill egentligen USA? Hör röster från Istanbul, Paris, Washington och Amman om ett tektoniskt skifte i världens vådligaste region.

Sedan förra veckan har den israeliska blockaden av Gaza fått ett nytt internationellt vedertaget epitet: den ”oacceptabla och kontraproduktiva” blockaden kallas den nu – ofta med tillägget  ”och ohållbara”. För på just de epiteten satte aktivistflotlijen mot Gaza världens strålkastarljus –  till priset av nio liv. Och nu pågår febril diplomatisk aktivitet för att hitta sätt att lätta på blockaden, sätt som ger Gazaborna mer varor och förnödenheter och samtidigt kan accepteras av Israel. Det har talats om EU-båtar, om fartyg som ska lägga till och inspekteras på Cypern och sen frakta förseglade containers till Gaza, skuggade av israeliska eller europeiska båtar som kontrollerar att inga vapen smugglas ombord. EU:s utrikesministrar möts på måndag och efter det kan vi veta mer om de akuta och delvisa lösningarna på ett problem som blev en världsangelägenhet i och med den israeliska räden i Medelhavet. Bortom det mest akuta, går det att skönja vilka strategiska och geopolitiska konsekvenser den där räden förra måndagen har fått och kan få? Hur ser kalkylen ut från Amerikanskt håll? Den senaste veckan har det ansedda analysföretaget Stratfor – som ibland kallas det privata CIA – publicerat flera artiklar i det ämnet, med rubriker som ”Israel's Isolation and Turkey's Rise”, och ”Arabs, Israelis and the Strategic Balance”.  Stratfors analys är tydlig: Om man ser det från ett strikt geopolitiskt perspektiv, så håller USA:s fokus i regionen på att skifta till Turkiets fördel. Enligt Reva Bhalla, analyschef på Stratfor, har ett skifte varit på väg i USA:s förhållande till Mellanöstern sedan slutet på kalla kriget,  dels för att Israel faktiskt är mindre hotat idag och därför i mindre behov av direkt, okvalificerat stöd. Men den stora skillnaden är att Turkiet har blivit alltmer centralt som allierad, sade Reva Bhalla när Konflikts Ivar Ekman ringde henne tidigare i veckan. Hur ser det då ut med delen om Israels isolering? Vad gäller internationella reaktioner mot Israel har de som kom efter flottiljbordningen saknat motstycke. Nästan aldrig har skillnaden mellan hur Israel ser på en sak och omvärlden ser på samma sak framstått så tydligt. Israel känner sig missförstått orättvist behandlat och orättvist isolerat. Och den senaste tiden har känslan förstärkts av en våg av kända utländska artister som har avbokat sina konserter i Israel. Redan innan incidenten i Medelhavet valde världsstjärnan Elvis Costello att ställa in två konserter i Israel på grund av palestiniernas situation. Och i veckan valde flera stora grupper och artister att inte medverka på en musikfestival i Tel Aviv. Konflikts Moa Soltanian Magnusson ringde en av arrangörerna för att höra hur bojkotten uppfattas i Israel. En som väl kan beskriva Israels känsla av isolering är Daniel Levy. Han är brittisk-israel och har varit både politisk rådgivare åt nuvarande israeliske försvarsminsitern Ehud Barak, när han var premiärminister, och också varit israelisk fredsförhandlare med palestinierna. Nu är Daniel Levy chef för Mellanösternprogrammet på New America Foundation i Washington. Israel, sade han när Konflikts Agneta Ramberg ringde honom i veckan, gör inte sig självt någon tjänst genom att handla som det gör, och sen reagera som det gör på kritikstormen: världen är emot oss, alla har fel. Denna inställning verkar ha blivit strukturell. Det finns visserligen andra röster i Israel, men de vinner inte gehör. Den tredje parten i dramat, Turkiet, har kallat hem sin ambassadör till Israel,..