Revolutionerna, rebellerna och rädslan
Konflikt - A podcast by Sveriges Radio - Fridays
Om det våld som hotar när diktatorn faller. Reportage från Tripoli där Kadaffis flykt har lett till ett vakuum som blir farligare för varje dag. Hör också från Damaskus, där Assad klamrar sig kvar samtidigt som det irakiska sektkrigets skugga faller över de fortfarande hoppfulla demonstranterna. Samtal om sönderfall - kan stabiliteten överleva när diktaturernas hårda grepp äntligen släpper? Se vad som händer i Somalia? Vill ni att ert land blir som Somalia, eller Irak? Samma grupp som förstörde dessa länder är den som nu finns i Libyen och som vill att Libyen följer samma väg som Afghanistan och Somalia. Och så blir Bayda och Benghazi som Falluja. Det är samma gäng, samma grupp. Muammar Kadaffi i ett av sina upphetsade tal i februari, innan han själv tvingades på flykt och hans eget skräckvälde kollapsade. Rädslan har ackompanjerat de arabiska upproren som en återkommande refräng sedan det dramatiska året inleddes med den tunisiske diktatorn Ben Alis fall. Kanske inte så mycket för oss här i väst. Men i Mellanöstern har rädslan kastat sin mörka skugga över händelseförloppet, och då särskilt när hotade härskare talat. Rädslan har varit diktatorernas effektivaste redskap för att befästa sin ställning mot medborgarna – genom att hålla folket under ständig uppsikt och möta varje försök att ifrågasätta makten med brutal bestraffning. Men rädslan har också motiverat en slags omvänd – om än självpåtagen – legitimitet för regimer, som ser sig den enda garanten för folkets trygghet och för kontinuitet och stabilitet, såväl hemma som i regionen. För vad var väl Egyptens president Hosni Mubarak eller Tunisiens Ben Ali om inte ett värdefulla värn mot islamisterna och det oundvikliga kaos som skulle bryta ut utan dem vid rodret. Argument som fann välvilligt gensvar i omvärlden och som idag fortsätter att prägla synen på Syrien. Det gäller att till varje pris bevara den bräckliga balansen i regionen – och att undvika ett nytt Irak. Men nu, när fler och fler av dessa diktatorer faller uppstår frågan: hur mycket av rädslan bygger på skräckpropaganda och hur mycket finns det att rädas på riktigt? I Libyen har de senaste veckorna varit dramatiska – en utveckling som också sätter sina spår här i Sverige, där över tusen libyer lever i exil. Sara Wåhlin åkte till Brandbergen där hon hos familjen Harari mötte lättnad och glädje över Kadaffis fall men också en gnagande oro över vad som ska hända härnäst. I maj kunde ni här i Konflikt höra frilansreportern Urban Hamid som följde rebellerna i de strategiskt viktiga Nafusabergen i västra Libyen. Då väntade de otåligt på order att bege sig mot Tripoli. En av de många frivilliga som anslöt sig till det väpnade Kaddafi-motståndet var den 33-årige oljeingenjören Issam från Tripoli. Hade jag stannat i Tripoli hade jag blivit fången i mitt eget hus, aldrig fått se solen igen, berättar Issam, för hade jag gått ut hade jag tvingats bevittna Gadaffis soldaters illdåd, agerat och själv dödats. Tre månader senare fanns rebellerna från Nafusabergen med bland de många olika motståndsgrupper som snabbt ryckte fram och intog större delen av huvudstaden. Men Issam var inte längre med. Han hade stupat, fick Urban Hamid veta när han återvände till Libyen för ett par veckor sedan. Han kom till ett Tripoli rusigt av seger men där orosmolnen också började hopa sig. Efter att ha följt kriget i Irak på nära håll, fanns det en del som kändes bekant men också avgörande skillnader. Den gångna veckan har vi sett vad som säkert bara är början på en allt tätare skytteltrafik till Libyen. Höjdpunkten var när de första västledarna, från Frankrike och Storbritannien besökte landet i onsdags. Nicolas Sarkozy och David Cameron – de ivrigaste påhejarna av Nato-insatsen i Libyen, togs emot av jublande personal på ett sjukhus i Tripoli. Och i skarp kontrast till sin föregångare Tony Blairs och andra västledares tidigare besök hos Kadaffi för att välkomna honom tillbaka in i den internationella gemenskapens...