Olja – svart guld eller djävulsbajs?

Om oljerikedomar som frälsning och fara. Hör om Chavez och Putin, vars framgångar - och eventuella framtida fall - smörjs av olja. Hör också om Irak som slits itu av oljestrider, samtidigt som resursrika Sydsudan helt stänger av oljekranen. Röster och reportage från Juba, Kirkuk, Moskva, Oslo och Venezuela om resursrikedomens risker. Irak, Venezuela, Ryssland och Sydsudan har gemensamt är att de är rika länder. Rika på olja men i några fall för övrigt fattiga – eller farligt nära att bli det. Och oljan är ständigt närvarande i nyhetsflödet, som underliggande motivkraft och delorsak; se bara på den aktuella svenska vapenaffären med Saudiarabien, och den attraktionskraft och makt en diktatur utövar på svenska demokratiska regeringar, allt tack vare de saudiska oljerikedomarna. Eller de återkommande rapporterna om inbördes strider i det oljerika Nigeria, för att inte tala om den nu helt aktuella splittringen av Libyen. Här lurar också kontrollen över oljeintäkterna i bakgrunden. Begreppet ”djävulens avföring” kommer från Venezuela. Mannen som gett oljan det öknamnet, Juan Pablo Perez Alfonzo, var tidigare venezuelas oljeminister och en av grundarna till oljekartellen OPEC. När oljeyran och framgången var som störst i mitten av 70-talet förutskickade Alfonzo att "oljan kommer att föra oss till ruinens brant". 40 år senare har en landsman, med faiblesse för lika färgstarka, svavelosande liknelser, nämligen Hugo Chavez, försökt maximera intäkterna oljan kan ge genom nationalisering av alla Venzuelas olje- och gastillgångar. Konflikts Lotten Collin besökte 2009 oljeanläggningen Petro Monágas i Orinoco-bältet i södra Venezuela. En ännu fattigare oljestat är världens yngsta nation, nämligen Sydsudan. Sydsudan föddes efter inbördeskrig och en separation från den norra delen av Sudan i juli förra året. Men landet var vid sin födelse inte bara präglat av dryga 20 års krig med kring två miljoner dödade - Sydsudan var också en av Afrikas största oljeproducenter med en produktion på ungefär 350 000 fat olja om dagen. Konflikts Ivar Ekman har tittat närmare på hur oljan helt präglat den unga nationens korta existens, å varför landets regering nyligen tog ett överraskande beslut som chockade hela oljevärlden. Världens största producent av fossila bränslen som olja, gas och kol är en nation som, tvärtom öppnat kranarna för fullt, nämligen Ryssland.  Konflikts Mikael Olsson ringde flera experter för att förstå hur Ryssland använt sig av dessa rikedomar. Han började med Marshall Goldman, professor i ekonomi, som varit verksam vid prestigeuniversiteten Harvard och Yale, rådgivare i rysslandsfrågor åt både Bush den äldre och den yngre, författare till en rad böcker om Ryssland, senast Petrostate - Putin, Power and the rise of the New Russia. Enligt Goldman har oljan och gasen tillåtit Ryssland att efter 90-talets röra, så småningom återta sin plats som stormakt. Men idag har utvecklingen stagnerat. Ett öppet, konkurrenskraftigt och därmed rättssäkert ryssland, skulle minska möjligheterna för dagens ryska elit att kontrollera oljeintäkterna, så därför bromar de alla reformer i den riktningen så länge oljan levererar ett överskott att plocka åt sig av. Ryssland och därmed det ryska folket får betala i form av ofrihet, brist på rättssäkerhet, överflöd av korruption och risk för framtida fattigdom trots världens största energiproduktion, säger rektorn på New Economic School i Morskva, Sergej Gurjev. En annan jätte när det gäller oljeresurser är Irak, där några av världens största, hitills outnyttjade reserver ligger. Och Irak är landet som utgör provkartan för vad råvarurrikedomens förbannelser kan innebära. Först härjat av en diktatur som hämtade 95 procent av sina inkomster från oljeexport, finansierade en...