Kriget som inte vill ta slut

Om bomber i Nordstan, BBC-bekymmer och besegrade terrorister. Vad händer egentligen i kriget mot terrorismen? Terrorvarningarna duggar tätt, men samtidigt säger många att al-Qaida är knäckt och kriget över. Vem ska man tro på? I en värld där sanningen alltid är hemligstämplad finns inga tydliga svar att ge. Däremot kan man ge glimtar. Hör rapporter från krigets fronter - från Washington, Göteborg och den eviga arabiska gatan.

På senare tid har vi hört USA:s justitieminister Eric Holder mana amerikanska medborgare på resa i Europa att vara på sin vakt och undvika stora folksamlingar. Vi har hört Frankrikes inrikesminister säga att ”hotet är på riktigt och vår vaksamhet total”. Och vi har hört den vanligtvis återhållsamme tyske inrikesministern Thomas de Maizière försöka klargöra hotbilden: ”Det finns grund för oro men ingen grund till hysteri”. Vad är det egentligen som pågår? Under hösten har varningarna om förestående islamistiska terrorattacker avlöst varandra. Är det terroristhotet som ökar eller är det här resultatet av ett effektivare spanings- och polissamarbete över gränserna som kom till stånd efter terrorattackerna den 11 september 2001? Och lever vi fortfarande i något slags övergående undantagstillstånd – det gäller bara att hitta rätt metod att undanröja hotet – eller är det här en ny vardag som vi kommer att behöva vänja oss vid och som håller på att institutionaliseras inte minst genom alla de lagar som har kommit till sedan 2001. Det är mycket vi inte kan och inte får veta i frågor om terrorhot. Förundersökningar pågår. Källor får inte avslöjas. Men tittar man på information som är tillgänglig kan man till exempel läsa Europols sammanställning av terrorläget de senaste åren. Där kan man läsa att antalet terrorattacker under förra året fortsatte att minska. Och när det gäller vem som är förövare ger Europols statistik också en annan bild än den gängse som förmedlas i mycket av medierapporteringen. Av 294 genomförda eller misslyckade försök till terrorattentat låg islamister bakom ett – medan separatister i Spanien och Frankrike stod för den överväldigande merparten – 237 attacker. Och vänster- och anarkistgrupper stod för resterande 56 händelser. Vad händer då här i Sverige? Sen ett par år har den svenska Säkerhetspolisen en femgradig hotbildsskala, inte helt olik den amerikanska, där 1 står för den lägsta nivån – ”Inget hot” – och fem står för den högsta – "Mycket högt hot". För första gången sedan skalan infördes höjdes den 1 oktober i år bedömningen från en tvåa – ”Lågt hot” – till en trea – ”Förhöjt hot”. Vad det innebär konkret kan Säpo inte säga – eftersom informationen som bedömningen bygger på är sekretessbelagd. Men kanske var ingripandet vid det misstänkta bombhotet mot Göteborg den 30 oktober en konsekvens av det förhöjda hotläget. På några få dagar utspelade sig ett drama som höll befolkning och media på halster: fyra personer greps, misstänkta för att ligga bakom det värsta hot som Sverige utsatts för sedan kriget mot terrorismen började. Stämpling till terrorbrott lydde brottsrubriceringen. Men efter all uppståndelse då blev det märkligt tyst. Så vad var det som hände, när varningarna om bomber i Nordstan började spridas en fredag för fyra veckor sen. Konflikts Lotten Collin åkte till Göteborg för att försöka hitta ett svar. Sedan terrorattentaten den 11 september 2001 har det flätats allt tätare nätverk av kontakter, övervakning och informationsutbyte över världen för att snabbt kunna sprida uppgifter som kan förhindra nya attentat. Och på motsvarande sätt har också de myndigheter som verkar inom rättsväsende, säkerhet och gränsbevakning på nationell nivå fått mer resurser och knutits närmare varandra i syfte att skapa så finmaskiga nät att inga terrorister ska kunna slinka igenom. Men nio år efter de förödande attentaten ställs allt oftare frågan hur effektiv den här verksamheten egentligen är? De varningar om terrorhot som har duggat så tätt under hösten – är de ett utslag...