Israel 60 år

Konflikt - A podcast by Sveriges Radio - Fridays

Lördag 10 maj Israels 60-årskalas är en sorgedag för palestinierna, men vad säger Israels arabiska befolkning? Är den en potentiell femtekolonn som i hemlighet hejar på Hizbollah och Hamas?

Hela världen känner till den palestinska flyktingkatastrof som orsakades när staten Israel bildades för 60 år sedan. 700 000 människor tvingades på flykt och efter 60 år är de och deras barn och barnbarn 4,5 miljoner som fortfarande lever i flyktingläger i Libanon, Syrien, Jordanien. För omkring 15 år sedan började Israels så kallade ”nya historiker” skriva om vad som skedde 1948, om hur araberna flydde eller fördrevs, om strider och massakrer och böckerna fortsätter att ges ut. En av de nya historikerna, Ilan Papé kom under förra året ut med boken ”Den etniska rensningen av Palestina”. Men ämnet är känsligt och omstritt i Israel och när Cameriteatern i Tel Aviv inför 60-årsjubileet satte upp pjäsen ”Tillbaka till Haifa” av den mördade palestinske författaren Ghassan Kanafani, ledde det till starka protester.  Ghassan Kanafani var klassad av Israel som terrorist och mördad, sannolikt av Mossad, i Beirut 1976. För palestinierna och arabvärlden är han inte bara en martyr utan en av de största palestinska författarna. Och i Israel har det på senare år också avslöjats att Kanafani möjligen mördades av misstag, att han inte var inblandad i några terrordåd utan enbart var talesman för PFLP. Cameriteaterns beslut att sätta upp Kanafanis pjäs ledde ändå till våldsamma protester, berättar teaterchefen Noam Semel. De palestinier som inte flydde eller fördrevs 1948 blev israeliska medborgare. Idag är de närmare 20% av Israels befolkning. Ofta beskrivs de som andra klassens medborgare men många Israeler brukar påpeka att de har det betydligt bättre än araberna i Syrien, Egypten, eller Jordanien. Med i programmet för att kommentera de israeliska arabernas situation i Israel är Nathan Shachar, Dagens Nyheters korrespondent  som med vissa latinamerikanska avbrott varit bosatt i Israel sedan 35 år tillbaka. I Rama i Galiléen bor den palestinske poeten Samih al Qasim högt uppe på en sluttning. Samih al Qasim är drus, palestinier, israelisk medborgare. Han kallas ibland för den andre palestinske nationalskalden, vid sidan av poeten Mahmoud Darwish. Han skrev en av sina mest kända dikter ”Från min cell” när han satt i israeliskt fängelse där han beskriver hur han sitter i sin fängelsecell och tittar ut genom gallret. Han ser träden le, familjen på takterrassen, fönstren gråter och ber för mig, skriver han och genom min cells smala fönster ser jag er stora cell. Idag talar han om sina dubbla känslor inför Libanonkriget.  Han såg katyusharaketerna landa på berget mittemot och det enda jag var orolig för, säger han, är att det skulle komma raketdamm i kaffet. Den person i Israel som framförallt kommit att förknippas med att beskylla araberna för att vara femtekolonnare är den israeliske historikern Benny Morris. På 80- och 90-talen betraktades han som Palestinavän, han trodde på fredsprocessen och Osloavtalet och han blev den främste representanten för de så kallade ”nya historikerna”, en grupp akademiker som ifrågasatte den gängse synen på vad som hände med araberna 1948 och grävde fram fakta ur arkiven om massakrer och etnisk rensning. Idag har han intagit en annan hållning och den israeliska vänstern kallar honom fascist för att han säger att den etniska rensningen dels var nödvändig och dels inte gick tillräckligt långt. Det var antaglien fel av den unga staten Israel att låta en arabisk minoritet stanna kvar i landet eftersom denna minoritet är en potentiell 5:e kolonn, säger Benny Morris. Susan Nathan föddes i Storbritannien 1949 och växte upp som zionist. Efter att barnen vuxit upp och hon själv skiljt sig, beslutade hon sig för genomföra sin barndomsdröm och flytta till Israel. Då hade hon ingen aning om hur den arabiska befolkningen i Israel levde. Hon gjorde aliyah, emigrerade till Israel som judinna och kom stolt till...

Visit the podcast's native language site