Islamisk ilska eller religiösa rökridåer?

Om dom brinnande ambassaderna och den muslimska vreden. Men är protesterna mer politisk opportunism än verklig islamisk ilska? Hör röster från Kairo, Sanaa, Tunis och Beirut om partiska poliser, konspirerande politiker å religiösa rökridåer - i ett post-revolutionärt Mellanöstern där maktkampen nu hårdnar. Lyssna på alla avsnitt i Sveriges Radio Play. Den senaste veckan har nyheterna dominerats av bilder på stora protester mot filmen ”The Innocence of Muslims”.  Året är 2012, men på många sätt har diskussionen som följt dessa protester påmint om de som förekom för tio år sedan,  med inlägg från Ayan Hirshi Ali och otaliga referenser till Salman Rushdie och civilisationernas kamp. Men samtidigt har det funnits många tecken på att det pågått något mer, ett politiskt spel – färgat av den arabiska våren – bakom den ”muslimska vreden”, ”muslim rage”, som tidskriften Newsweek kallade det på förra veckans omslag . Vi börjar vårt sökande efter detta politiska spel i Tunisien, den arabiska vårens vagga. Konflikts Kajsa Boglind träffade i veckan Omezzine Khelifa, aktiv i det socialdemokratiska partiet Ettakatol och på tillfälligt besök i Sverige. Khelifa upplevde på nära håll protesterna mot Amerikanska ambassaden i Tunis den 14 september. Även i Jemen, längst ner på den arabiska halvön,  utbröt våldsamma protester när några hundra demonstranter lyckades storma USA:s ambassad i huvudstaden Sana'a. Fyra personer sköts till döds innan polisen till slut återtog kontrollen över byggnaden. Men vad var det egentligen som hände? Hur kunde en grupp på några hundra män - i och för sig beväpnade, men ändå en liten skara – ta sig in på en av världens mest välövervakade ambassader? För att få svar på det ringde Konflikts producent Lotten Collin upp Nasser Arabiyee, jemenitisk journalist i Sanaa. I Libanon var protesterna mot Muhammed-filmen nog dom största – men också som mest ordningsamma å mest tydligt knutna till ett större politiskt sammanhang. I veckan framträdde Hezbollas ledare Hassan Nasrallah för första gången på nästan ett år inför en gigantisk protestmarsch i Beirut. Han hade viktiga politiska poäng att plocka, men lika viktigt var att inte elda massorna alltför mycket, eftersom Libanon är en krutdurk. Det säger den politiske analytikerna Sami Atallah, chef för tankesmedjan Lebanese Center for Policy Studies i Beirut, när Konflikts Daniela Marquardt ringde honom tidigare i veckan. Samtidigt fortsätter debatten om yttrandefrihet, om islamisering, om kulturkrockar intensivt - inte minst i Egypten, arabvärldens kulturella centrum. Egypten är det land som folk både i och utanför Mellanöstern blickar mot för att förstå vilken väg regionen tar efter den arabiska våren. Därför var den islamistiske presidenten Mohammed Mursis vankelmodiga reaktioner på förra veckans protester något som följdes noga, både i Kairo och i världen över. Det rapporterar Sveriges Radios Mellanösternkorrespondent, Cecilia Uddén. Vi träffade även tre aktivister från Mellanöster – Mohammed al-Saud från Syrien, Afef Abrougui från Tunisien och Ahmad Nimer från Västbanken, som var här som en del av ett program organiserat av Svenska Institutet för att lära sig, av Sverige, om demokrati, medier och opinionsbildning. Men vi satte dom i en studio för att lära oss nåt av dem. Vi ville veta hur de upplevt den senaste veckans händelser – och kanske framförallt hur det rapporterats om här i väst. Mohammed al-Saud berättade att det som slagit honom mest var hur stora växlar man...