Iran - reform, revolution eller mer repression?

Åt vilket håll går Iran? Är kompromisser möjliga, och vad vill den gröna oppositionsrörlsen? Möt den iranske diplomaten som hoppat av i protest mot regimens agerande och aktivisten i Iran som bara väntar på att bli gripen, hör om manifestet som listar oppositionens minimikrav. Analys och kommentar från Stockholm och Washington.

Högtids- och sorgedag Ashura den 27 december blev en våldsam dag. Den gröna oppositionsrörelsen visade att den inte har försvunnit och inte har låtit sig skrämmas. Minst åtta människor dödadess, bland dem en brorson till Mir Hossein Mousavi, den förlorande kandidaten i vad oppositionen kallar det stulna presidentvalet i somras. Och överallt, på alla bilder syns höjda armar med mobiltelefoner, demonstranterna filmar och skickar ut bilderna över nätet och världen. I studion:  Said Mahmoudi, professor i internationell rätt vid Juridiska fakulteten i Stockholm. En vändpunkt säger många om Ashura och för den iranske diplomaten Mohammed Reza Heydari blev det sut det. Han var stationerad i Oslo och hade redan på julafton lämnat in sin avskedsansökan, men när han såg bilderna från Teheran den 27 december valde han att gå ut offentligt med sitt avhopp. När han sen intervjuades av norska NRK blev hans avhopp en världsnyhet. Ytterst få journalister har fått tala med Heydari efter det, men Taher Jambarsang  på SR Internationals persiska redaktion lyckades få en intervju. Efter Ashura har en ny arresteringsvåg svept över Teheran - och det är tydligt att människor är rädda. När vi sökte kontakt med aktivister och demonstranter inne i Iran var det ingen som vågade låta sig intervjuas per telefon - men till slut kom Konflikts Ira Mallik i kontakt med en kvinnorättsaktivist i en stad några timmars bilresa från Teheran. Vilken stad vill hon inte att vi berättar och hon vill heller inte framträda med namn. Zari, som vi kallar henne, berättar om arresteringar och övergrepp mot protesterande och personer som uppfattas som oliktänkande, själv går hon nu hemma och väntar på att när som helst bli gripen. De senaste veckorna har det författats flera manifest med anspråk på att formulera åtminstone minimikraven för hur Iran bör förändras. Mir Hossein Mousavi, en av ledaregestalterna för oppositionen lade fram en fempunktsplan på nyårsdagen. De punkterna fanns sen med i det manifest som fem högt ansedda intellektuella exil-iranier publicerade några dagar senare. Enligt Muhammed Sahimi, irananalytiker och professor i kemiteknik vid University of Southern California i Los Angeles, är det av stor betydelse att de här fem personerna som sinsemellan har en hel del olika åsikter har kunnat enas kring ett gemensamt dokument med minimikrav för en väg framåt. Daniela Marquardt ringde upp honom. Parvin Ardalan är journalist och en av initiativtagarna till en en kampanj där aktivister samlade in en miljon underskrifter till stöd  för kvinnors rättigheter. För sitt arbete belönades hon 2007 med Olof Palme-priset, men den gången tilläts hon inte lämna Iran för att ta emot priset. Men i november 2009 kom hon till Sverige. Hon understryker vikten av den demokratiska dialog som nu pågår bland olika protesterande grupperingar inne i Iran. Revolutionsgardet skapades efter revolutionen 1979 för att vara den islamiska revolutionens väktare och en motvikt mot den reguljära armén. Revolutionsgardets politiska inflytande i Iran har växt enormt sedan Ahmadinejad, som själv har varit gardist, blev president 2005. Och gardet har också enorm ekonomisk makt. Dess växande inflytande och makt har fått många irananalytiker att tala om ett slags smygmilitarisering av staten. Ali Alfoneh är en av dem. Han är verksam som forskare vid den konservativa tankesmedjan American Enterprise Institute i Washington, där Agneta Ramberg träffade honom i förra veckan. Den iranska exilen och dess roll är viktig vad gäller både utvecklingen i Iran och omvärldens hantering av Iran. Speciellt viktigt där är förstås USA. Washington är en stad full av tankesmedjor...