Återvändandeåret

12 februari i år avvisades 45 irakier från Sverige i ett chartat plan till Bagdad. Konflikts reportrar Randi Mossige-Norheim och Julia Lundberg bestämde sig för att ta reda på vilka det var som avvisades från Sverige den där dagen och hur själva resan till Bagdad gick till.

2009 är året då regeringen har valt att satsa pengar på ett effektivisera återvändande av de personer som fått avslag på sina asylansökningar. Migrationsverket har fått 40 extra miljoner för att kunna prioritera sitt återvändandearbete. Dessutom har det så kallade återetableringsstödet höjts med 50 procent, det vill säga det ekonomiska stöd som personer som återvänder frivilligt får. Samtidigt pågår polisens arbete med att söka upp och gripa dom flyktingar som håller sig gömda och som fått nej på sin asylansökan i alla instanser och saknar uppehållstillstånd här. I början av förra året låg omkring 10 000 ärenden för tvångsavvisning hos polisen, och sedan dess har  tusentals tillkommit. Och i takt med att avslagen nu ökar i migrationsdomstolarna växer antalet som ska avvisas ytterligare. Trots regeringens satsning på en höjning av  det så kallade återetableringsbidraget, så är det bara en mindre del som hitills lockats av det. Polisen, som med hjälp av Kriminalvårdens transporttjänst ansvarar för själva verkställandet, lyckades bara med drygt 2000 tvångsavvisningar förra året och Migrationsverket chef har krävt en kraftfull ambitionsökning. Den 12 februari i år sker den första stora massavvisningen med chartrat plan. Destinationen är Bagdad och ombord finns 45 irakier, de flesta är kurder. Konflikts reportrar Randi Mossige Norheim och Julia Lundberg bestämde sig för att ta reda på vilka de var. De lyckades spåra och tala med 32 av de 45 avvisade som alla var spridda i Irak. Och när redan de första de fick tag i spontant började berätta om själva resan ned bestämde sig våra reportrar för att bara ställa öppna och inga ledande frågor. Polisens planering inför avvisningen av 45 irakiska medborgare från Sverige påbörjas den 7 januari. I polisens interna dokument kallas insatsen ”G Bagdad 2”. Insatschefen heter Johan Ståhle. Han är från gränspolisens utredningsenhet i Stockholm. Det är polisens uppgift att gripa de irakier som inte har rätt att vistas i Sverige längre och det är polisen som sedan placerar dem på något av Migrationsverkets förvar runtom i landet eller på olika häkten. De 45 irakier som ska avvisas från Sverige bevakas ombord på flygplanet av 107 personer, 88 från transporttjänsten och 16 från polisen. Med ombord finns också en läkare, en sjuksköterska, och en tolk. Kriminalvårdens transporttjänst chartrar ett flygplan av det lettiska flygbolaget Smart-Lynx. Planet är en Airbus 320 och har plats för 150 passagerare. Resan till Bagdad tar 5 timmar. Kostnaden för resan till Bagdad den 12 februari är 1 728 662 kronor. Då ingår hyran av planet och hotellkostnader, men inte lönekostnader. Minst nio av de personer som våra reportrar har haft kontakt med har berättat att de haft handfängsel från det att de blev hämtade tidigt på morgonen till det att de landade, alltså i minst nio och en halv timme. Sex av dom hade både handfängsel och ett bälte runt överkroppen som handfängslet var fastlåst i. Men i polisens egen verkställighetsrapport ser statistiken helt annorlunda ut. Polisens insatschef Johan Ståhle skriver så här i sin rapport: Handfängsel togs av samtliga allteftersom berörd eskortpersonal kunde göra bedömningen att säkerhetsläget tillät detta. Inte heller utvärderingen som Kriminalvårdens transporttjänst skrivit stämmer med vad personerna själva berättat för Konflikt. Transportledaren Tony Strömbäck skriver: ”Deportier som ombordsattes med handfängsel befriades från dessa när planet kommit upp i luften.” 6 av de 32 personer vi har haft kontakt med har berättat att de känt sig fysiskt påverkade efter att ha ätit och druckit ombord på planet eller på häktet. Några av dem beskriver att de känt sig kraftlösa och yra, som...