Arabiska vägval

Efter en omvälvande vår av revolter, står vi nu inför en lång het sommar? Den mentala kartan i Arabvärlden har ritats om, rädslan för repressiva regimer släppt och en återvunnen värdighet väcker förhoppingar om en ny verklighet. Konflikt blickar tillbaka på stapplande reformprocesser, inbördeskrig och flyktingströmmar i spåren av nyväckta drömmar om demokrati. Hör reportage från Syrien, Libyen och Irak och berättelser om hur vardagslivet förändrats i Jemen, Tunisien och Egypten Det var strax före jul förra året som den tunisiske grönsakshandlaren Mohammed Bouaziz tände eld på sig själv efter att ännu en gång ha blivit trakasserad av polisen och fått sina varor beslagtagna. En händelse som nätt och jämt trängde sig in i nyhetsflödet med en liten notis när människor som kände igen sig i hans frustration börjdade samlas till sporadiska demonstrationer runtom i Tunisien. På sjukhuset där Mohammed Bouaziz vårdades för sina svåra brännskador fick han besök av president Zine El Abidine Ben Ali. Men istället för att dämpa de ilskna stämningarna bidrog hans besök - som tunisierna uppfattade som höjden av hyckleri - snarare till att hälla ännu mer bränsle på brasan. Och utan att någon kunde ana det då, satte det också igång nedräkningen för Ben Ali. När Mohammed Bouaziz dog den 4 januari accelererade protesterna bara ännu mer och nu började de också ta allt större plats i internationella medier. Från Tunisien spred sig de folkliga resningarna som en löpeld över Nordafrika och Mellanöstern. Protester hördes snart från Jordanien, Oman, Algeriet, Egypten, Mauretanien för att nämna några platser. Men gång på gång kom förutsägelserna på skam om var nästa uppror skulle äga rum - eller var en revolt var helt utesluten. "Det är alldeles för tidigt att tala om en dominoeffekt" förklarade en analytiker efter Ben Alis fall i Tunisien. "Händelserna i Tunisien kommer att inspirera andra men de kommer inte att smitta av sig", deklarerade en annan. Men trots att verkligheten flera gånger överbevisade analytikerna så verkade alla överens om en sak: Det totalitära Syrien skulle inte få se några demonstrationer. Landet där varje försök till interna protestyttringar mötts med kallsinnig brutalitet och som trots omvärldens pariastämpel värnats som en stabiliserande faktor, där fanns inget att vänta i fråga om folkliga resningar, var den allmänna uppfattningen. Innan Konflikt ser tillbaka på våren som gått börjar vi med ett nedslag i just Syrien: Från gränsen mellan Turkiet och Syrien ger Ekots utsända Katja Magnusson sin bild av ett land i sönderfall, där tusentals människor flyr den syriska militärens attacker. Det land där den arabiska våren tog sin början var, som alla numera vet, Tunisien. En av de ledande krafterna i den tunisiska reformrörelsen är journalisten Sihem Bensedrine. Hon driver radiostationen Kalima som länge var bannlyst under den gamla regimen och hon leder Tunisiens nationella råd för frihet, CNLT. När Konflikts Daniela Marquardt ringde upp henne i januari, en vecka efter Ben Alis fall, var de gamla strukturerna fortfarande intakta. Och det var först efter en del förhinder som Daniela lyckades få kontakt med Sihem Bensedrine. Efter revolten i Tunisien spekulerades det genast i vilken annan regim som skulle kunna tänkas falla. Ett land som alla avfärdade direkt var Egypten, där Hosni Mubarak enligt de flesta bedömare satt säkert på sin post. Men bara tre veckor senare var också tiden ute för honom. När en askgrå vice president på kvällen den 11 februari meddelade att Mubarak avgick steg jublet till skyarna över Tahrir-torget. Men hur mår Egypten idag? Sedan Mubaraks fall pågår, precis som i Tunisien, ett mödosamt arbete för att förverkliga demokratisträvandena. Oenigheten om hur valen ska gå till är en av många brännande frågor. För Egyptens många fattiga och för de många arbetslösa ungdomarna har revolutionen knappast inneburit några lättnader i vardagen. Snarare har det blivit sämre när efterfrågan på egyptiska...