Kino om Hunger games och serbisk homofobi

Hunger games är en publiksuccé på bio - både i Sverige och i USA. Filmen, som är den första i en serie på fyra, bygger på Suzanne Collins enormt framgångsrika böcker om diktaturen Panem, där det nuvarande USA delats in i tolv distrikt som styrs från huvudstaden, och där varje distrikt måste bevisa sin underdånighet till centralmakten genom att varje år offra två barn - en flicka och en pojke. Totalt är det 24 barn som kämpar på liv och död i Hungerspelen - bara en överlever. Nina Asarnoj har fördjupat sig i vårt behov av dystopier och det litterära fenomen som ligger bakom succén med filmerna. Homofober som slår ner deltagare i en prideparad är kanske inte som den allra mest självklara idén för en komedi. Men den serbiska farsen Parada (paraden) handlar faktiskt om hbt-aktivister som försöker arrangera en prideparad i Belgrad, och har blivit en enorm succé på bio i både Serbien och andra länder på balkan.Regissören Srdjan Dragojevic kanske en del svenskar minns, eftersom han vann pris för bästa film två gånger på Stockholms filmfestival i slutet av 90-talet, med filmerna Pretty village, pretty flame och The Wound. Men efter en misslyckad utflykt till Hollywood är han sen några år tillbaka i Serbien igen. Och man kan väl säga att Parada är Dragojevic återkomst i den internationella filmvärlden - framför allt eftersom han vann två publikpris på Berlins filmfestival för den för några veckor sedan. Och det var scenerna från Belgrad 2001, då en liten grupp prideaktivister blev brutalt nedslagna som blev startpunkten för Dragojevics Parada. Veckans klassiker är en ofta lite hånad film, regisserad av Vincente Minnelli och med Gene Kelly i huvudrollen. Efter framgångarna med An American in Paris gjorde de också Brigadoon, en musikal som utspelas i Skottland tillsammans. Men kiltkitschen gick inte alls lika bra som Parisromantiken. Förutom hos vår klassikerexpert Lars Lönroth, som nu kan rapportera att även skottar nu har tagit denna pärla från filmbolaget MGM till sitt hjärta.

Gus van Sant är en av de där regissörerna som är notoriskt ojämn. Både i kvalitet och rent kommersiellt. Därför är det kanske inte någon skandal att hans senaste film Restless, släpptes direkt på video här i Sverige i onsdags. Men det här är en film som är värd en publik. En sorts hjärteknipande blandning av Love Story och Harold and Maude. En kärlekshistoria i cancerns skugga - mellan två tonåringar som lär känna varandra genom sitt udda intresse av att gå på främlingars begravningar. Men Kino träffade Gus van Sant på en gruppintervju i Toronto så är det en luttrad regissör som är van vid sågningar I vår serie Om igen berättar Gunnar Westberg om varför han aldrig tröttnar på att se om en gammal klassiker från 1937, regisserad av Jean Renoir. Vill du också berätta om vilken film du sett flest gånger? I så fall tycker jag att du ska maila oss och berätta. Vår adress är [email protected], [email protected]. Och om du vill skicka ett vanligt brev så är adressen Kino, Sveriges Radio, 105 10 STOCKHOLM. Programledare: Roger Wilson Producent: Lisa Bergström